Air
Sitter med nya Spotify igång med importerade låtar från iTunes. Plötsligt slumpas en pinsamt gammal egen låt fram och jag blir helförvirrad. Jag känner igen det här asså, men vafan ÄR det? Åh... shit.
Air, is all that I am made of
Har ingen som helst aptit och skrämmer mig själv lite grann. Tvingar i mig energi för att hålla mig igång, annars hade jag nog inte ätit nånting. Är svag och känner mig liten. Och som om jag har luft i ådrorna istället för blod. Mycket underlig känsla. Skrev precis en låt om det, bara för det. Den blev lite fin nästan.
Planerna för valborgskvällen ändras hela tiden, och det enda som är säkert är att jag ska käka med syster yster och syster ysters trevliga kompisar. Sen får vi väl helt enkelt se, verkar det som. Jag orkar helt enkelt inte bry mig. Det får lösa sig.
Den här dan har varit skit. Ångest och bottenlös trötthet och fucking likgiltighet som gör mig galen. Dock har jag varit otroligt flitig på historian och gjort ungefär en tredjedel av hela uppgiften. Känns bra faktiskt.
Air, is all that I am made of
it's the only thing going through my veins
And I, can feel you looking through me,
don't you?
Air, is all that I've become
I'm a soft breeze
running through your hair
Dagens lilla glädje-grej: att bara ha skitkul med mina kompisar, det räcker.
Sweet dreams <3
Words of Wisdom (wow)
Hej.
Vänner är ganska bra. De kan bota nästan allt, utan att de ens vet om det.
Idag blir det ett kort inlägg. Men också det sannaste jag nånsin skrivit:
Vänner är ganska bra. De kan bota nästan allt, utan att de ens vet om det.
Jag gillar mina vänner. Fina är ni.
Paus där
Idag har jag dammsugit. Jag är sjuhelvetes stolt. Säg vad ni vill - för mig är det en bedrift. Jag gjorde nåt och det kändes jävligt bra. Och gick in i nåt sorts halvt ofrivilligt meditativt tillstånd på grund av de monotona rörelserna (fram och tillbaka och fram och tillbaka och fram och tillbaka och rulla rulla rulla) och tänkte lite smarta saker:
Dagens lilla glädje-grej (det tar emot och det är svårt men det finns tamejfan): att sitta och fika en stund med syster yster som förstår precis vad jag säger trots att jag inte gör det.
Det är enklare att vara depp än pepp. För mig, i alla fall. Jag gick omkring väldigt länge för ett tag sen och var väldigt depp, och väldigt bra på det. Så det kanske är därför jag får sådana här återfall - det är tryggt, det är bekant, det är nåt jag känner till. Att vara pepp och glad är mycket svårare, då måste man anstränga sig så mycket för att hitta det fina i allting. Och med vårtrötthet, en extra boost av förvirring och en massa plugg så har jag helt enkelt inte den energin.
Samtidigt. Hur jävla trist är det inte med nån som går omkring och deppar dagarna i ända? Hur kul är det egentligen att umgås med en sån typ? Typ... astrist. Och när folk tar avstånd från en och ens deppighet så blir man ännu mer depp. Och folk tar ännu mer avstånd. Och så snurrar man runt i en ond cirkel och vill bara hoppa av.
Klart man måste få vara nere, dock. Annars vore det ju jävligt jobbigt. Men man kan ju försöka begränsa sitt depp så att det inte går ut över oskyldiga människor som egentligen bara vill vara snälla men helt enkelt inte orkar för man bara sprider misär omkring sig.
Kanske.
Känner bara att min självkänsla ligger och möglar undangömd nånstans. Jag vågar inte behöva någon, för jag är så jävla helvetesrädd för att bli avvisad om jag visar det. Jag vet inte hur jag skulle hantera det. Och jag vågar inte ta reda på det heller. Så jag gör mitt bästa för att mer eller mindre framgångsrikt intala mig själv att jag klarar mig så jävla bra själv. Ibland är det helt sant, men ibland behöver jag faktiskt någon och det skrämmer vettet ur mig.
Och nu låter det jättehemskt, som om jag är självmordsbenägen och bara skriker hjälp hjälp hjälp. Jag är tydligen jättebra på att få det att låta så. Alla har vi våra talanger. Men det här är bara lösryckta tankar och mycket av det är till och med irrelevant. Men ganska intressant dock. Och jag har blivit bra på att hantera mig själv när jag blir sån här, så jag kommer klara mig bara fint. Och till slut kommer jag bli så trött på min egen deppighet att jag tvingar mig själv att vara gladare för att det är så mycket roligare. Så ge mig lite styrka och mod och tid så kommer jag vara mitt äckligt positiva jag igen om ett tag. Y'all just wait. Bara att tänka såhär gör mig lite lite mer pepp, bara det.
Dagens lilla glädje-grej (det tar emot och det är svårt men det finns tamejfan): att sitta och fika en stund med syster yster som förstår precis vad jag säger trots att jag inte gör det.
Sweet dreams <3
Aa fast nee
"Det här är en ont-i-huvudet-dag", in the words of Fanny. Verkligen. Det känns som om åskan bara väntar på att smyga sig på och skrämma vettet ur en, samtidigt som det är moln-ljust så att man gärna vill ha solglasögon men det är för molnigt så man skulle se ut som en mupp. Så man får ont i huvudet istället. Känns som om jag har haft det nästan hela helgen. Var sådär halvkul när jag och Oscar försökte plugga igår (vi var dock ganska duktiga för att vara oss), men vi tog en stund till att göra en tapper ansats att sätta igång brandlarmet genom att steka plättar i ett fuckat stekjärn. Det kändes bättre, men hela den sjukt fina (observera avundsjukan) lägenheten luktade rök sen. Så vi gick ut och tog en promenad och träffade på bland andra Hedda och Sofia. Sen åkte jag hem (vi sket i franskan. Den får fan vara. Grammatiken är seriöst guds straff till mänskligheten) och hade tänkt göra en filmanalys men det blev pizza med Alice och våra familjer istället.
Och jag är så skoltrött. Så fruktansvärt inihelvete döless på allt plugg. Och det är ju nu, i slutet av alla kurser, som man egentligen måste börja kötta, men jag kan bara inte hitta orken för det. Känner mig sliten och förvirrad som vanligt. Har börjat bli sönderstressad för minsta lilla grej, kan sitta på bussen och börja handsvettas och må illa för praktiskt taget ingenting. Börjar känna av det i hela kroppen, jag är alltid hungrig men blir mätt på en tugga och andas för lätt och sover dåligt.
Dagens lilla glädje-grej (viktigare än nånsin, antar jag): att försöka improvisera fram en argumentation på franska med en asschysst men relativt okänd människa, faila lite grann men ha sjukt kul på köpet.
Idag startade dagen (precis som alla andra jävla måndagar) med två timmars franska. Min franska-allierade Oscar var en timme sen och på bussen på morgonen kom samma irriterande fan som i fredags och skulle snacka med mig. Idag försökte jag inte ens vara trevlig.
Och jag är så skoltrött. Så fruktansvärt inihelvete döless på allt plugg. Och det är ju nu, i slutet av alla kurser, som man egentligen måste börja kötta, men jag kan bara inte hitta orken för det. Känner mig sliten och förvirrad som vanligt. Har börjat bli sönderstressad för minsta lilla grej, kan sitta på bussen och börja handsvettas och må illa för praktiskt taget ingenting. Börjar känna av det i hela kroppen, jag är alltid hungrig men blir mätt på en tugga och andas för lätt och sover dåligt.
Jag behöver en paus. Jag vill släppa allt, inte prata med någon, bara sitta på vårt terapeutiska sommarställe och helt seriöst inte göra ett piss förutom att sitta och andas. Eventuellt ta en promenad och kanske ta lite bilder, men mest bara sitta och andas. Bara vara. Slippa alla sociala dilemman och gömma mig från alla människor, ungefär. Inte tänka och inte ta ställning. Bara... inte existera en liten stund. Vill inte vara med. För mycket gör för ont och jag bara orkar inte. Jag fattar inte vad som har hänt. Men kanske det blir bättre om man sover och sover och sover och sover. Så det blir en tidig kväll ikväll, I guess. Med långdusch och chaite.
Det känns lite som om jag har blivit nersparkad och uppklådd och ligger på marken och försöker ta mig upp just nu. Säkert bara tillfälligt, men ändå. Börjar undra om jag inte är manodepressiv eller nåt.
Dagens lilla glädje-grej (viktigare än nånsin, antar jag): att försöka improvisera fram en argumentation på franska med en asschysst men relativt okänd människa, faila lite grann men ha sjukt kul på köpet.
Sweet dreams <3
Allena morgonstund
Sitter och avnjuter en okristligt tidig frukost i ett skrikande tyst och ensamt hus. Hela familjen är utflugen, så det är bara jag och Regina Spektor och syrrans fågelelände som ger ifrån sig några livstecken.
Idag kommer rätt och slätt att bli en pluggdag. Ska förmodligen träffa Oscar nån gång på eftermiddagen, men man vet aldrig hur det blir med den pojken så vi får väl se. Måste idag göra en tvåsidig filmanalys, läsa och analysera kring fyrtio sidor historia och skriva ett kort argumenterande anförande i franskan. Känns kul.
Jag har lite svårt att förstå den här kletiga, envisa ensamhetskänslan. Jag måste hela tiden dra på musiken på högsta volym och helst chatta eller sms:a med någon, annars blir tystnaden högre och högre tills den vrålar och trycker ner mig i en liten klaustrofobisk hög i fosterställning. Jag brukade ju inte vara rädd för tystnaden, fan, jag gillade ju det. Hela grejen med Våga hålla käften och det där, vart tog det vägen? Bara för att man pratar betyder det inte att man faktiskt säger något, jag brukade ju bli så trött på alla meningslösa meningar och tomma ord. Har jag verkligen förändrats så mycket, att jag har blivit precis som nån jag alltid kritiserade så hårt? Kanske det, eller så har jag helt enkelt lärt mig konsten att småprata och faktiskt fylla tiden med meningslösa meningar och tomma ord, för att det bara är trevligt att prata.
Och jäklar vad jag pratade igår. Födelsedagskalas i Slottsskogen för Hedda och Hilda, med mycket trevligt folk och en ofattbar tur med vädret. Måste erkänna att jag var lite skeptisk till idén att samla (vad blev vi till slut?) sjuttio-hundra ungdomar i en mörk skog sent på kvällen, men det gick förvånansvärt bra. Det kom nån äcklig snubbe med en hund och ville prata lite mer än vad som kändes nödvändigt, men annars var det helt lugnt. Och otroligt kul.
Idag kommer rätt och slätt att bli en pluggdag. Ska förmodligen träffa Oscar nån gång på eftermiddagen, men man vet aldrig hur det blir med den pojken så vi får väl se. Måste idag göra en tvåsidig filmanalys, läsa och analysera kring fyrtio sidor historia och skriva ett kort argumenterande anförande i franskan. Känns kul.
När affären runt hörnet öppnar om en sådär tio minuter ska jag gå ner och köpa mjölk och eftersom jag ska plugga hela dagen en liten chokladbit. Har för övrigt sovit i lite knappt sex timmar, och sömnbrist gör mig trött. Logiskt, i och för sig.
Dagens lilla glädje-grej: att gå hem genom ett knäpptyst, lite grått Göteborg och tyst prata med Alice utan att se mer än en vilsen hundägare.
Sweet dreams <3
Vanans makt och sömnbrist
Hej, jag heter Lisa och jag är ett vanedjur. Om mina vanor rubbas rubbas också min balans för hela dagen.
Idag känns världen så jävla skev. Alla ser på sig själva och allt annat på helt vrickade sätt och jag förstår ingenting. Jag är helt slut på alla sätt och vis och allting snurrar och det enda som håller mig nere på jorden är Regina Spektor: http://www.youtube.com/watch?v=MMEpaVL_WsU&playnext_from=TL&videos=j2mmaOZqOas. Jag vill stänga dörren om mig och sitta i mitt vita plågsamt ljusa rum med fönsterväggar och bara inte existera en stund. Men världen finns kvar när man blundar och allt man flyr ifrån hinner ikapp en hur man än gör. Och det finns inget annat sätt att leva livet än att bara fucking leva, så skål för livet och alla smällar man får ta, det är värt det ändå.
Som idag: jag vaknade innan klockan hade ringt och var övertygad om att det var helg. Alarmet ringde precis när jag somnat om, så jag vaknade arg. Och sen var syster vaken samtidigt för första gången på jag vet inte hur länge vilket gjorde mig förvirrad, och när vagnen kom var det en annan modell än det brukar vara och det gjorde mig nervös. Sen var jag sjukt trött när jag damp ner på bussen efter att ha kryssat fram genom ett avgas- och överfullt Brunnsparken och jag var irriterad och ville vara ifred med Red Hot Chili Peppers i iPoden och lyssna på Fleas basgångar men då kommer en irriterande jävla människa och vill prata med mig. Jag höll på att lappa till honom på stället. Jag behöver den tiden på morgonen att vara ifred och halvsova lutad mot fönstret. Samtidigt tycker jag synd om killen, han ville ju bara vara trevlig och så sitter jag som en sammanbiten isbit och blänger. Stackare. Men jag behöver verkligen sitta isolerad en stund på morgonen, det är lite som meditation för mig.
Fast lite stört är det, kanske. Att skärma av sig så totalt från världen, att faktiskt behöva det, vad ska det betyda egentligen? Lite som att förtränga verkligheten och sitta i ett hörn som en eremit, är det verkligen sunt?
Kanske, kanske inte. Kanske är det ett sätt att nollställa huvudet inför dagen, kanske är det ett skevt uttryck för nån sorts verklighetsdistansering. Jag har ingen aning. Men jag blir helt i obalans och irriterad och sur om jag inte får göra det, så för min omgivning och alla inblandade är det nog bäst att bara låta mig vara på morgonen. Knas, jag vet. Men uppenbarligen ganska nödvändigt.
Och nu är det helg. Helgade, ack så efterlängtade helg. Ledighet, sömn och goa människor. Kanske lite plugg, men det pratar vi inte om så kanske det försvinner av sig självt. Hoppas kan man ju, i alla fall.
Idag känns världen så jävla skev. Alla ser på sig själva och allt annat på helt vrickade sätt och jag förstår ingenting. Jag är helt slut på alla sätt och vis och allting snurrar och det enda som håller mig nere på jorden är Regina Spektor: http://www.youtube.com/watch?v=MMEpaVL_WsU&playnext_from=TL&videos=j2mmaOZqOas. Jag vill stänga dörren om mig och sitta i mitt vita plågsamt ljusa rum med fönsterväggar och bara inte existera en stund. Men världen finns kvar när man blundar och allt man flyr ifrån hinner ikapp en hur man än gör. Och det finns inget annat sätt att leva livet än att bara fucking leva, så skål för livet och alla smällar man får ta, det är värt det ändå.
Dagens lilla glädje-grej: att känna sig ascool och rebellisk och lite busig, och sitta och redigera html-koder istället för att läsa historia.
Sweet dreams <3
Dessa jävla esteter
Hej och helvete och jag gjorde fel för ett år sen.
Kom precis hem från estetettornas konsert på skolan och det svider. Det svider faktiskt ganska ordentligt. Det hade liksom kunnat vara jag där på scen, men det var det inte. Jag satt i publiken och dog. Spelglädjen och entusiasmen och bara allt de gjorde, det var helt sjukt. Och jag hade kunnat välja estet - men det gjorde jag inte för jag skulle vara så jävla smart.
Jag brukar kunna förtränga det här och vara jätteglad för allt jag har istället, för allting är faktiskt jävligt bra, men det blir bara så överjävligt tydligt vid sådana här tillfällen. När jag ser svart på vitt vad det är jag går miste om. Och det svider ganska ordentligt. Som sagt.
Jag tänker inte bli nån biterfitta som alltid sitter och gnäller om att jag gjort fel val i livet och skyller på alla andra. Det svider och det ligger och gnager hela tiden, det gör det, och just vid sådana här tillfällen så är det faktiskt förjävligt.
Men får lite räcka nu. Jag har grubblat över det här mycket mer än jag borde, och okej, jag vet att om jag hade valt idag så hade jag valt musik och det hade säkert varit precis lika kul som det verkar. Men nu går jag samhäll. Och det är förbannat intressant och jag har lärt känna en drös fina människor som jag nu har svårt att se mig själv utan, och jag tänker göra det bästa av det här och jag tänker göra det bra. Så vänligen go fuck yourselves ånger och grubblerier, det får räcka nu. Det måste gå att vara en samhäll-estet. För jag tänker i alla fall vara det.
Och nu får jag psykbryt på syrrans fågel och har ont i huvudet och har starka cravings för chaite. Och det här var andra inlägget för idag; det är illa, jag vet. Men det är lite kul med ny blogg. Så... heh. Sorry.
Dagens (andra!) lilla glädje-grej: att lyssna på en harcore-bra, tung låt som klingar ut precis när jag öppnar dörrarna till skolan och får mig att känna mig jävligt cool.
Sweet dreams <3
Plugglös pluggdag
Ledig onsdag. Sovmorgon till nio, seg frukost, seg förmiddag, seg middag, pannkakor till lunch. Förträngning av plugg.
Jag sov så gott inatt. Kanske för att jag somnade och kände mig lite varm och glad och älskad och ostressad. Jag vaknade i ett soligt rum med ett litet försiktigt leende som jag först inte ens märkte.
Sitter med några genier i högtalarna. Kvaliteten är tyvärr på gränsen till usel, men musiken desto bättre: http://www.myspace.com/oddsocksswe.
Jag har fått ett litet hjärta på armen som inte går bort.
Jag fyllde i det lite för jag tyckte det var så sött. Men tänk om det var så enkelt - att fylla i sitt hjärta varje gång det började slitas ut?
(Förlåt, jag kunde inte låta bli. Det var en för uppenbar liknelse bara.)
Har ni märkt att det så sakteliga börjat bli grönt överallt? Åker förbi en liten å med spårvagnen varje dag, och kring vattnet har det börjat komma upp gröna grässtrån och små krokusar. Försiktigt och lite tveksamt, men det händer i alla fall nåt. Och jag blir så glad varje gång jag åker förbi och ser det. Verkligen jätteglad. Så där att jag sitter och småler lite för mig själv och försöker gömma mig bakom mina solglasögon.
Och utanför fönstret haglar/regnar/slask-snöar det medan solen lyser igenom här och där.
Aprilväder, lika osäkert som jag. Asbra.
Dagens lilla glädje-grej: att storögt märka att mina fingertoppar börjar bli hårda av allt gitarrspelande.
Sweet dreams <3
Välkommen till min nya blogg, IGEN
Godkväll, kamrater!
Jag blev trött på blogspot.se:s lama bloggmallar och bestämde mig för att pröva något nytt och annorlunda. Med lite (mycket) hjälp från Miranda och fader min har jag nu lyckats skapa en sida som ser helt okej ut. Det krävs fortfarande lite jobb för att fixa färger och typsnitt, men var goda ha överseende. Tack på förhand. Och massa massa cred till far och Mirindi.
Vi får se hur det blir nu i framtiden, jag prövar mig fram lite grann med layout och hur allting fungerar. Detta är alltså mest ett testinlägg, men jag kan väl nämna lite kort om, ja, vad det nu är jag brukar skriva om.
Idag har varit ganska chill, som vanligt. Musik på morgonen - nog för att vår ensemble inte kan lyssna på varandra och mer är en grupp solo"musiker" i grupp, men det är jävligt kul ändå. Så inställd engelska på grund av nationella prov (jag har mitt på torsdag, jippie) och till slut geografi. Som är jätteintressant trots att vi jobbar med samma sak som vi har jobbat med hela året: hållbar utveckling.
Hållbar utveckling.
Hållbar utveckling.
Hållbar utveckling.
Hållbar utveckling.
Hållbar utveckling.
Men som sagt. Intressant.
Efter att ha varit hemma en kortis och snackat basfrekvenser och EQ med en krasslig far så drog jag och en underbar liten underlig varelse vid namn Karin ner på stan och en flashmob, "dyrka en kebab".
Jag vet. Helt sjukt. Och asbra.
Sen knatade vi omkring en stund och tog lite bilder och hade mysigt.
Dagens lilla glädje-grej: att sitta i soffan med pappa och en tallrik yoghurt och diskutera hur basen i Dani California känns (rund).
Sweet dreams <3
Jag blev trött på blogspot.se:s lama bloggmallar och bestämde mig för att pröva något nytt och annorlunda. Med lite (mycket) hjälp från Miranda och fader min har jag nu lyckats skapa en sida som ser helt okej ut. Det krävs fortfarande lite jobb för att fixa färger och typsnitt, men var goda ha överseende. Tack på förhand. Och massa massa cred till far och Mirindi.
Vi får se hur det blir nu i framtiden, jag prövar mig fram lite grann med layout och hur allting fungerar. Detta är alltså mest ett testinlägg, men jag kan väl nämna lite kort om, ja, vad det nu är jag brukar skriva om.
Idag har varit ganska chill, som vanligt. Musik på morgonen - nog för att vår ensemble inte kan lyssna på varandra och mer är en grupp solo"musiker" i grupp, men det är jävligt kul ändå. Så inställd engelska på grund av nationella prov (jag har mitt på torsdag, jippie) och till slut geografi. Som är jätteintressant trots att vi jobbar med samma sak som vi har jobbat med hela året: hållbar utveckling.
Hållbar utveckling.
Hållbar utveckling.
Hållbar utveckling.
Hållbar utveckling.
Hållbar utveckling.
Men som sagt. Intressant.
Efter att ha varit hemma en kortis och snackat basfrekvenser och EQ med en krasslig far så drog jag och en underbar liten underlig varelse vid namn Karin ner på stan och en flashmob, "dyrka en kebab".
Jag vet. Helt sjukt. Och asbra.
Sen knatade vi omkring en stund och tog lite bilder och hade mysigt.
Dagens lilla glädje-grej: att sitta i soffan med pappa och en tallrik yoghurt och diskutera hur basen i Dani California känns (rund).
Sweet dreams <3
Välkommen till min nya blogg!
fljbljsdbgkeenwköenkögneqkörg kmföme
