Jag har lite svårt att förstå den här kletiga, envisa ensamhetskänslan. Jag måste hela tiden dra på musiken på högsta volym och helst chatta eller sms:a med någon, annars blir tystnaden högre och högre tills den vrålar och trycker ner mig i en liten klaustrofobisk hög i fosterställning. Jag brukade ju inte vara rädd för tystnaden, fan, jag gillade ju det. Hela grejen med Våga hålla käften och det där, vart tog det vägen? Bara för att man pratar betyder det inte att man faktiskt säger något, jag brukade ju bli så trött på alla meningslösa meningar och tomma ord. Har jag verkligen förändrats så mycket, att jag har blivit precis som nån jag alltid kritiserade så hårt? Kanske det, eller så har jag helt enkelt lärt mig konsten att småprata och faktiskt fylla tiden med meningslösa meningar och tomma ord, för att det bara är trevligt att prata.

Och jäklar vad jag pratade igår. Födelsedagskalas i Slottsskogen för Hedda och Hilda, med mycket trevligt folk och en ofattbar tur med vädret. Måste erkänna att jag var lite skeptisk till idén att samla (vad blev vi till slut?) sjuttio-hundra ungdomar i en mörk skog sent på kvällen, men det gick förvånansvärt bra. Det kom nån äcklig snubbe med en hund och ville prata lite mer än vad som kändes nödvändigt, men annars var det helt lugnt. Och otroligt kul.

Idag kommer rätt och slätt att bli en pluggdag. Ska förmodligen träffa Oscar nån gång på eftermiddagen, men man vet aldrig hur det blir med den pojken så vi får väl se. Måste idag göra en tvåsidig filmanalys, läsa och analysera kring fyrtio sidor historia och skriva ett kort argumenterande anförande i franskan. Känns kul.

När affären runt hörnet öppnar om en sådär tio minuter ska jag gå ner och köpa mjölk och eftersom jag ska plugga hela dagen en liten chokladbit. Har för övrigt sovit i lite knappt sex timmar, och sömnbrist gör mig trött. Logiskt, i och för sig.

Dagens lilla glädje-grej: att gå hem genom ett knäpptyst, lite grått Göteborg och tyst prata med Alice utan att se mer än en vilsen hundägare.

Sweet dreams <3