Har tillbringat en eftermiddag i Heddas säng med film och brownie. Halvsovandes respektive helsovandes. Känt mig varm, mjuk och jävligt ledig. Har bakat bröd och suttit i soffa med te och kakor och snackat om ingenting. Har varit på galnaste brunchen nånsin och tyckt om tills jag blev yr. Har tillbringat nästan ett dygn med Hannah. Har köpt en enorm fluffjacka som känns som att ha på sig en kudde. Har redigerat bilder och förundrats över allt jag inte förstår. Har haft skakiga händer och tappat saker. Har lyssnat på musik, spelat musik. Planerat framtid och skrämts av den. Så till den milda grad att jag vägrar tänka på den. Det är tillräckligt att försöka få nuet att räcka till. Framtiden är inte ens här än, den får vänta.

Det som gör mig sanslöst glad är vänner. Jag har så fina. Brunchen: teoretiskt sett klass. I praktiken: gigantiskt kompisgäng. Men återigen framtidsrädslan - hur kan man gå tillbaka till nånting annat efter studenten? Vi är abnormala, undantag, vi är liksom... spetta. Vi håller uppe oss själva. Ger oss energi när det inte verkar finnas någon. Fredagsfikar och brunchar och åker buss. Pratar för mycket i klassrummen. Skrattar för mycket i klassrummen. Äter lunch tillsammans. Åker mer buss äter mer brunch tar fler fikor. Läser varandras arbeten säger alltid något snällt åker mer buss.

Vet inte riktigt vad jag skulle säga egentligen. Det kom av sig på vägen. Det blev ett hyllningsinlägg till mina samhällsvänner istället. Säg vad ni vill, men ni är bäst. Ni håller mig uppe. Ni får mig att orka, att vilja. Ni formar mig. Ni gör mig. Ni är bäst.

Dagens lilla glädje-grej: att äta morgontyst frukost med Hannah.

Sweet dreams <3